Jag vet att vi alla varit där. Åtminstånde intalar jag mig att det inte är bara jag. Att vi alla någon gång tänker det där som vi inte vill. I kväll tillexempel så blev jag extra uppmärksam på mitt minspråk, mitt kroppsspråk och jag kände mig obekväm med mig själv. I köket kryllade det av folk. Jag är den där konstiga som diskar samtidigt som alla andra dricker öl och bakar pizza. En av de andra lyfter den enda (!) bra kniven vi äger och börjar slå upp en burk tonfisk med den. Jag säger: Oh! You know, we do have a canopener .. I used it, oh I will find it - Here! Use this.
Ärligt nu. Hade det inte varit vår bästa kniv hade jag kanske inte sagt något. Det är ju lite nedlåtande. Jag menar ju: oh, pucko. Det finns andra verktyg. Hört talas om en konservöppnare?
När jag dessutom fick visa denna vuxna man hur man använde den så kände jag riktigt hur ansträngt mitt leende var. Vill inte, vill inte, vill inte
Så. Jag gissar att när jag några minuter senare fick en mycket bekymrad min och ett hjärtligt tips - You know, You could do that in the microwawe.. It's really easy, just put it in. And it's preperad even when You buy it - ja, då förtjänade jag det.
Sen försökte jag iofs förklara att jag gillar kastrullpopp. Att det är godare, billigare .. Att det är roligt, inte jobbigt .. Men det är väl för osannolikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar