Mamma sa att jag redan när jag ringde henne och berättade att farfar hade dött var; om än till stor del fortfarande i chock.. så att det fanns något annat där. Jag hade förlikat mej med det medesamma.. Jag hade kommit till ro med det. Nästan samtidigt som jag hörde det.
Jag tror inte att det är farligt att dö. Jag hoppas jag alltid kommer känna ro med döden.
men det är inte det som gör att jag blir ledsen..
Jag har sett mej-själv med farfars ögon. Och då är jag underbar.
Det är det där att när man hör något tillräckligt många gånger så blir det sant. Tänk vad hade jag gjort idag om inte jag hade haft en farfar som tittade på mej som om jag vore det finaste i världen?
Jag vet inte varför jag blir ledsen. För egentligen är jag glad. Jag är jätteglad!
Jag kan väl inte annat än tro att jag också sett på honom som om han är det finaste i världen.
Det är så fantastiskt att man kan få ha det! Man kan ha en spegel att ge tillbaka all kärlek så att den personen blir sitt mest fantastiska jag!
Så jag är glad.
Och jag är ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar