Jag har aldrig velat vara en joggare mer än jag vill just nu.
Att hitta ett lugn och en lycka i att springa måste vara fantastiskt. Imorgon ska jag gå och träna -nu är det försent. Det är stängt. Jag tror att den där dagen, dagen som farmor har längtat efter sen jag föddes.. Dagen då jag inser att jag Måste lära mej att komma ihåg saker, den är här.
Dock så finns samma problem. Jag minns ju inte saker. ting får inte den vikten.. Idag får den det för att jag verkligen skäms. -men kommer känslan hänga kvar? och kommer den att hjälpa?
Jag tänkte googla upp ifall det inte finns något sätt att träna upp sitt minne? Det här med att göra en mental checklista fungerar ju inte.
Då blir det uppenbarligen som idag -jag minns att jag minns så därför slappnar jag av och glömmer.
Just nu mår jag fysiskt dåligt för att det känns som att jag blir en belastning- och naturligt så blir jag lite ångestfylld och tycker att det bästa vore att åka hem till Hörby, flytta in hos mamma och jobba som undersköterska resten av livet i långvården.
Det vore inte så bra.
Och antagligen helt onödigt.
Jag har jättebra planer för mina närmsta två år. Det finns en envishet som naturligtvis inte tänker ge sig.. Och så är det med det.
Men hur gör man?
Och varför brister min kontroll just i det som jag borde kunna kontrollera mest?
I förra veckan så delade jag med mej av mina storasyster-tendenser till min närmsta kollega på jobbet. Jag kände att hon hade rätt att förstå hur jag fungerar. Mellan-syster och jag skämtar ibland om hur man bara borde ha anställda med med-beroende beteende.. Får att få saker gjorda.
Arnost brukade säga att jag hade mött för få svårigheter- inte som i problem och klurigheter eller annat som är svårt att ta sig ur, utan som i att jag brukade kunna lösa allt.
Jag kan inte lösa allt. och tydligen är det svåraste det som borde vara det lättaste.
Vilket borde innebära att även det går att lösa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar