tung tank

För någon vecka sedan så fann jag mig själv all sobbing på en ballkong i Rågsved. Jag var väldigt trött. Är fortfarande trött. Men det är inte så farligt längre, jag är mest kall om fötterna. Jag var tillbaka i över en vecka i början av Augusti, behövde inte tänka hela tiden, men det blev lite.. Lite blev till mycket. Snarare sen när jag kommit hem. Jag har alltid velat ha barn, det är inte nytt. Många, MÅNGA, av mina kompisar vill inte. Inte nu inte då.. inte nånsin kanske. Men jag har alltid velat. Och jag hade en plan, jag hade tre stycken, planer. En var naturligtvis att köra en Lorelai.. knocked up by 16, världens bästa mor-dotter relation. När jag var 16 dök den andra planen upp, vara kär.. förlova sig, gifta sig, jobba lite och sen skaffa barn så där runt 27. Hjärtat brast, och så även den planen.. Och sen fanns ju den bästa av dem alla kvar. Börja tänka på det strax efter 32.. kanske få till det efter 34 innan 37. Det har varit planen. Det är fortfarande planen. Inget oplanerat har hänt. Det är bara det att någonting får mej att stå i tårar på en ballkong. Det är inte att jag vill ha med mej en treåring hem från jobbet. För det är inget konstigt, de är fantastiska.. Det är inte att jag spräcker någon plan eller dröm, eller att jag känner mej ensam. Lite ensam kanske jag är, men det är inte det. Det är något större. Större än Fabiolas hår.. (<-- jag ska använda denna mening OFTA ) Det är nog helt enkelt att det spelar roll vad man gör. Det spelar roll, och ändå blir allt det mest perfekta fel. När allt det perfekta blir fel.. Hur ska då någonting som redan är fel någonsin kunna bli fantastiskt?