Jag mår väldigt konstigt. Helt spänd,instängd. Hoppas det blir bra..
Kärlek-kärlek-kärlek
Jag är inne på det nästan varje gång jag tar bussen hem från Sofi.. Det händer så fantastiska saker där! Och helt knäppa.
Igår så började det redan innan när jag satt och läste lite i Svenskan som jag hade hittat, det handlade om Beckhams skor utan klack. och jag skämdes för även om jag tittat i alla tidningar denna veckan har jag missat dem, fast att de tydligen är en snackis.
Det kommer ett par fyra/fem minuter innan bussen ska gå. De tittar på tabellen och han är väldigt nöjd med att den ska gå 32, de verkar inte ha haft koll innan. Så står de där och han klappar henne på håret och pratar lyriskt om hur de ska anordna en Större bjudning när de flyttar in.
Det kommer en annan man och sätter sig bredvid mej. Han bara sitter där, sneglar lite ibland.. Och när jag reser mej för att vandra runt lite istället, min krönika är slut, så checkar han mej från topp till tå... från topp till tå.
Så kommer bussen och när den lämnar buss-stoppet inser jag att ingen av de andra har klivit på bussen. Paret står fortfarande och nosar på varandra och han klappar hennes hår.
Undrar om de märkte bussen alls?
Sen när jag byter buss i Älvsjö så kliver det på en liten liten kille.. 11 ungefär, och han beter sig som om han vore den här killen med skjortan och de vita byxorna. (ja han har vita byxor..) Och så kliver det på en annan liten kille (han är 15, det berättar han), 11-åringen säger till honom att "Ey! Jag känner igen dej från någonstans, Ja Jag känner igen dej.. Kom Sitt här hos mej!" 15-åringen säger "okej, ja"
Sen sitter de och diskuterar för tydligen är 15-årigen en "kändis". Han är en programledare på något kärleks-program under barnprogrammen på Svt.
Det var väldigt spännande att tjuvlyssna på dem.
Något riktigt hemskt var också att det satt ett gäng på bussen mot Älvsjö. Där var en kille som luktade precis som min 15-års kärlek brukade göra när han var lite för rund under fötterna, och han skrattade på det där pipande sättet, liksom i käken.. Också precis likadant. Tänk vad man minns konstiga saker?
Jag sitter med ryggen mot dem, så jag vet inte hur de ser ut, men jag tror där är en tjej och tre killar. En kille ringer vad vi får anta är hans tjej: "Det är ju din älsking! Ja jag älskar dej, hör du det!.. och ja, var är du nu? Vem är det? Var bor han? Jag älskar dej!.. Ja jag älskar dej"- så här låter det ungefär i 5 minuter.. och tjejen är så här.. "Vem pratar han med?".. Och killarna pratar mest om sig själva.
Sen så avslutar han samtalet med "Jag jag älskar dej också Alex".. Första gången man får någon sorts bekräftelse på att han inte är en obehaglig stalker.
Vi ska kliva av bussen och jag tittar på dem, då sitter den här killen med en andra tjej i knät, som han håller i handen.. Hon har varit helt tyst hela resan.. Och när de klivit av går de iväg tillsammans mot pendlen medan de andra byter buss.
Jag tycker nästan mest synd om honom. Kanske lite hon i knät, men vad tror hon att hon håller på med!? Och Alex måste ju vara iallafall lite märklig.