Ja. 

En av mina stora kärlekar har dött i helgen. Det känns inte rätt att säga att min farfar inte finns mer.. För det gör han ju.

jag kommer aldrig mer få stryka honom över kinden eller ge honom en kram. inte fixa till luggen eller berätta om  byggprojekt som jag passerat under dagen..  Inte se honom le så där lite finurligt, se den där blicken som pyste över av stolthet ibland när jag kläckte ur mej något klokt. eller bara hade ritat något kladd i hans ritblock. 

Fast finns det gör han ju. I mej. I min syster.. I pappa -i de andra.. I min samling med pennor. I tavlan som jag knyckte innan han kastade den.. 

farfar var min prins. 

jag är så glad för honom.