Under min hemresa från Nyköping idag fick jag lära mej en sak, eller mycket men en sak som jag tyckte var så härlig: På de första kibbutzerna runt 1920 så tänkte man jobba för att sammanföra Marx och Freud. I sann kommunistisk anda tog man så av sina klockor en gång om året, la dem i en skål och tog sedan på måfå en som man bar till året därpå. Det handlar om att inte binda sig vid saker.. Och för att lyckas ytterligare så ska man ju inte heller binda sig vid personliga relationer. När Lanzt frågade hur detta gick.. så blev svaret: "ja, det gick ju inte så bra"
Det känns inte jättesvårt egentligen? -eller? Om man nu verkligen tror på att inte fästa sig så borde det ju gå ganska bra. Man har ju ingen anledning att bli svartsjuk om man inte blir riktigt fäst-
Men var är det då det blir problem?
Kanske att man vill bli fäst? Att det är det som är det som gör att man vill kyssa nån, uppvakta nån.. uppfostra någon? Att man bryr sig.
Ah. Detta gör bara att jag sörjer den inställda föreställningen av "det kommunistiska manifestet" förra veckan ännu mer. Kanske hade jag fått ett svar där? Hur man gör för att bry sig lika mycket om alla? Hur man kan känna lika stort ansvar för alla. Och lika stor kåthet för alla.
Min nya tatuerings-plan är för övrigt helt enkelt en pytteliten ( eller 7 mm hög) SR-logga. Det blir billigare än Björn&Benny-hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar