Ligger och tittar storögt upp i taket fast att jag mentalt har lämnat rummet för frukost för länge sedan. Kvart i nio ungefär tittade jag på klockan och tänkte Bra flyt idag. Sen drunknade jag i någon annans funderingar, men jag hittade i alla fall det här. Tragik.
"Ett av mina problem har alltid varit att jag inte i alla lägen får fram exakt det där som jag vill säga, för det sitter något i vägen. Stundens sanning sitter i vägen, jag och min självupptagenhet sitter i vägen. Oftast så är det inget problem, oftast så faller sanningen och det som jag vill säga ihop och är ett. Nästan alltid så är det jag skulle önska för mej det som jag önskar för någon annan.
Men så händer det, någon gång, att jag får en inre konflikt. Oftast för att jag tänkt ut något sen länge och plötsligt inser att det inte fungerar. Som ett skyddsnät börjar det bubbla ur mej en massa saker som jag inte vill säg. En massa saker som får det att knyta sig lite inom mej. Att de jag älskar mest genomskådar detta tar jag nog som en självklarhet där i stunden, men sen kommer tvivlen. Och då krymper strupen ihop, hjärtat bultar, och en våg av illamående sköljer över mej. Jag har sagt något som gjort ont, tror någon att jag vill dem ont? "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar