Jag har alltsedan min första termin på universitetet burit på en hat-kärlek till Erving Goffman. Jag tycker att han har för få referenser till tidigare forskning och kommer med för enkla sanningar.
För det är enkelt med Goffman. Det är pang på rödbetan – inget gnäll. Mitt naiva sinne skulle kunna köpa det rakt av om jag inte smittats av någon form av cynism och grav önskan att få påverka mitt eget liv. Det är nog bra att vilja ha påverkansmöjligheter på sitt liv. Fast det slutar trots allt med att jag sitter med en uppsats i knät där jag vet, jag vet jag vet jag vet, att mina informanter slåss för vad de tycker är rätt och riktigt. Men de kan inte slåss emot en oavancerad look.
Vad betyder det!?
Jag saknar Judith Butler, där finns det visst hopp, visst motstånd. Men Goffman har rätt.
Tuppkammen är bara ett luftslott och efter att ha fått bekräftelse för hur avskyvärt det är genom att Evelina att började skrika på mej -så landar trots allt materialet i att det är strukturen som bestämmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar