Jag är näst intill helt övertygad om att den första gång jag hörde Melissa Horn så var det i Lantz i P4. Det var länge sedan. Massor av tid har förflutit och blivit handlingar och minnen. Det är fortfarande vackert. Oerhört vackert.
Vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga
men bara om sånt som hör till sitt
men ska jag sjunga
då ska det finnas tid att sjunga fritt
Vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt
Hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt
Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt
Det är vemodigt och det är (i brist på bättre ord) empowering på samma gång. Jag vet inte: det känns som en ny upptäckt - men jag kanske inte upptäckt att jag traglar det ofta? - men tiden går ju så jäkla fort! Jag brukar ju hålla devisen Tid är allt vi har
väldigt högt. Och jag tänker inte trilskas allt för mycket, gnälla över tidsbrist utan vara den förste att erkänna att jag spiller/sysselsätter min tid själv. Rätt så precis så som jag vill.
Fast tid att falla - det tror jag inte det finns.
Inte given av mej. Och inte given av dej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar