A coward who paints a bullshit canvas

Igår så måste jag ha slängt saker som tagit upp fem flyttkartonger för här står de tomma och vill fyllas med någon annans skräp. Har även lastat ihop fem kartonger med tyg som ska hem till Blekinge och stå tills jag får rum. Det är vansinnigt vad mycket grejer det är överallt.

Ja. Jag bråkar med mina tankar - för visst finns det en ganska stor del av mej som vill bli bitter och tänka: Alla andra kan ha sina flickrum stående i evigheter. I mitt flyttade Mariah in samma vecka som jag flyttade ut. Det är inte konstigt att det är lite rörigt.
Samtidigt så vet jag att det inte alls är alla som fr ha flickrum för alltid. En del får aldrig ha det. De flesta är utan faktiskt om man nu ska vara noggrann. Hur gör dem? Och vad skulle de göra med allt detta? Det är ju minnen i allt.

This is no great illusion
When I'm with you I'm looking for a ghost
Or invisible reasons
To fall out of love and run screaming from our home

Because we live in a house of mirrors
We see our fears and everything
Our songs, faces, and second hand clothes
But more and more we're suffering
Not nobody, not a thousand beers
Will keep us from feeling so all alone

Det går något program på tv som handlar om personer som samlar på alla möjliga saker. När jag sitter där med en läskburk som jag fått av en pojke jag tyckte om, på läktaren en kall januaridag, när jag tittade på askecupen (ja, det var förståss inne men vi måste ju ge det dramatik .. ( och ja, jag har druckit av den också så jag är inte psyko )) ... Då funderar jag på om det var där det började för dem också? Eller är det när man inser att man har ungefär 30 stycken ljusstakar? par.

Det är dags att ge sig på min gamla tradition att plocka rubriken från existerande musikbit.