Jag har en teori om det här med förälskelse och varför man alltid känner sig som en tonåring.
Jag tror helt enkelt att man refererar till när man första gången kände sig så där vansinnig, lycklig och olycklig på samma gång. Fast själva känslan är nog den samma. Alltid. Eller alltid olika egentligen.
Så då är det inget att skämmas, förvånas över, eller ens fundera över.. att man när man är 45 blir tjurig utan en puss, att man klamrar sig fast i det finaste man har när man är 25, eller strör blommor över hela marken som 75.
Om man ändå vågade det, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar