här har du mej igen

Hannah sammanfattar inte så mycket som filosoferar över första kapitlet –
Säljö Roger 2005
Lärande & Kulturella redskap – Om lärprocesser och det kollektiva minnet

Säljö vill i sin bok behandla ”människors förmåga att utveckla och hålla liv i kunskaper och färdigheter, om vår obestridliga talang för att ta vara på erfarenheter, att lära oss och skapa nya insikter” (2005: 12). Han tar fasta på att vi kan ta fasta på erfarenheter som vi inte själva erfarit och med hjälp av historien forma framtiden. Säljö poängterar tidigt att vi inte åstadkommer de stora förändringarna inom en generation utan att det kräver kollektivt lärande genom generationerna.
Jag reflekterar att det bygger på att vi umgås över generationsgränserna, skulle vi isoleras inom en generation skulle vi givetvis (?) inte uppnå samma resultat.

Likt det poängterar även Säljö att vi har flera olika sätt att minnas. Och spara våra minnen, organisera dem för eftervärlden. Tidigt vill Säljö problematisera synen på lärandet som detsamma att studera. Detta menar han kräver att vi ”skulle kunna bestämma när, var och hur människor tar intryck av sina erfarenheter” (2005: 13). Säljö skriver att familj och vänner ligger närmst på att påverka och att man ”brukar refererar till [skola och förskola] som den sekundära socialisationen” (2005: 14).
Jag ser skolan och undervisning som ett sätt för oss att organisera våra erfarenheter och värna om kommande generationers kunskap. Detta är också värt att reflektera över i samma andetag som Halldéns artikel vi sammanfattade förra veckan som menade att ”pupils have ’commonsense beliefs’ that contflict with the conceptions that are fostred by science and taught in school” (Halldén 1986: 53).

Säljö vill även inte heller att vi glömmer bort att lärande inte alltid behöver ha den positiva laddning som vi oftast ger det. Man lär även kunskaper som kan komma till skada – t.ex: kriminella handlingar och fördomar (2005: 15).
Åter i relation till Halldéns artikel ser jag ett samband med att individer inte bara spontant kommer på själv, utan måste ha fått lära sig det. Någon har berättat det för dem.
Säljö lägger fram de olika aktiviteter han analyserar från två olika forskningstraditioner varav ”den ena ser utveckling och lärande som något som kommer inifrån människan själv, medan den andra ser lärande som något som förvärvas” (2005: 17). I den senare ser man hur något utifrån påverkar individen medan den första talar om en mognadsprocess och fäster vikt vid medfödda egenskaper.
Jag funderar på om rationalism (eller nativism) respektive empirism går att relatera till fenomenologisk vs.(post-) strukturell syn på världen? Då de där första tycks komma fram till nästan samma resultat (enligt Halldén under föreläsningen) känns det mycket märkligt att de tar så stort avstånd ifrån varandra? Om det inte har med de senare att göra. För om vi säger att man som enligt Locke formas helt av våra erfarenheter – torde det inte motsäga sig att dessa erfarenheter kan vara beskaffade och överförda från tidigare generationer. Man är ju fortfarande formad av erfarenheter utifrån, även om de kan ses som medfödda (de fanns befästa som ”sanning” i den värld, den kontext, jag föddes in i)?

”Vi lär oss inte allt genom erfarenhet” (2005: 18). Exemplet Säljö vill stödja detta med är meningsbyggnad. Att vi kan använda våra ord och bilda meningar som vi inte tidigare har hört menar han visar på en kreativ talang att kunna skapa nytt. Att erfarenhet inte leder fram till utveckling utan att det måste finnas något mer, ett driv som får oss att använda erfarenheterna, relatera dem med varandra och dra slutsatser. Säljö menar att båda traditionerna bortser från människans sociala (och historiska) kontext.
Säljö menar att vi måste vara resultat av sociokulturella erfarenheter (2005: 19) och inte ha nerlagt i oss genetiskt hur vi ska bli. Och vill därför ta reda på vad som krävs för att man ska kunna lära sig. Genom att först fråga sig Vad man behöver veta går det att se Hur det gått till.