hur gick det till?

Hannah sammanfattar:
Learing History
Halldén Ola
Oxford Review of Education, Vol. 12, No. 1, 1986

Halldén tittar på vad som är viktigt för att en elev ska lära sig. Han vill testa inom historieämnet med hjälp av jämförelser och prövning av teorier som finns rörande hur en elev lär sig att förstå naturvetenskapliga ämnen. Han inleder med att lyfta upp forskning rörande att eleverna har förförståelse: ”pupils have ’commonsense beliefs’ that contflict with the conceptions that are fostred by science and taught in school” (1986: 53). Dess förförståelse är svåra att utmana och ibland ”teaching resistant” (1986: 53) men går att överbygga genom att ständigt knyta ihop ämnet och eleven.

Halldén diskuterar olika delar som krävs för att knyta detta band mellan ämne och elev som gör att eleven lär sig det som var meningen.
Det är viktigt att eleven förstår varför den ska förstå vilket ger att det är viktigt att målet och syftet med uppgiften är tydligt. För att kunna förstå vad som menas så måste eleven förstå vad som sägs. ”If I am to understand an explanation, I must understans the words in which it is formulated” (1986: 54). Kan tyckas, och är väl, mycket basalt men behöver även inbegripa exempelvis förståelse för mer avancerade begrepp och så – vilket då lärandet är en ständig process kan medföra att man inte förstår/lär sig. Det leder oss även in på ytterligare premiss: att eleven inte spontant kan någonting utan måste få det berättat för sig. (Halldén 1986: 56) Kunskap uppstår inte av sig själv utan när man får veta något eller drar samband emellan händelser och kan relatera dem till sin egen upplevelse. Halldén citerar Thompson (Thompson 1967, p. 103ff.) ”… its essence is that the events brought together must have a demonstrable relationship with each other, and theh individual happenings should form the parts of a coherent whole (Halldén 1986: 55) som jag tycker uttrycker detta på ett mycket tydligt sätt. Kunskapen hos individen syftar till att förstå världen lite bättre vilket då kräver att individen ser ett samband mellan sig och det som den ska förstå (världen).

Halldén menar att inom historieämnet är detta knepigare då ämnet har en open structure – med vilket det menas att det inte finns en sluten lösning eller förklaring (Halldén 1986: 56). Först måste man slå fast vad som hänt eller det som ska behandlas och sen måste det förklaras och så förstås. Paradoxen som Hallén lyfter in handlar dock om att för att förstå vad som hänt så måste man förstå hur det kunde hända vilket är att hasta över i det som vi slutligen vill lära oss innan vi vet rörande vad vi vill ha en förklaring.

Halldén lyfter även in hur viktigt det är att väga information mot varandra, och hur vet vi vad som är det som vi ska lära oss? Där kan man åter lyfta in de första premisserna: att förstå, förstå syftet och att kunna relatera det till sig själv. Det som inte går att relatera till kommer inte att upplevas som relevant att lära sig. Fakta och mening bildar så en kedja av förklaringar som utan varandra är orelevant och oviktig. Det räcker inte heller med en anledning eller förklaring. Ju mer kunskapen kan bli förankrad desto bättre sitter den, så mer är bättre.
För att förstå det igenom ett mer bildligt exempel använder han sig av tipset ”to summerise it in a formula wich gives it shape and meaning” (Halldén 1986: 59). Ett exempel som jag i mitt medvetna relaterar till en kemisk formel som kan ta en ny form och få nytt syfte vid sammanslutning av olika komponenter. Då har jag begripigt exemplet med hjälp av mina egna kontexter och så förstått det bättre än om jag inte kunnat ta det till mig. ”[T]o understand a historical explanation is to use evidence for constructing a coherent and continuous picture which makes sense (Halldén 1986: 64). Riskerna (följderna) blir att vi inte klarar av att levandegöra historien utifrån annat än vår förståelse vilken är skapad i vår kontext.
Där av den insikten har troligen det enorma behovet av ständig reflexivitet vuxit fram.