Jag tycker att det är lite spännande med alla rykten som tycks florerat förra året vid den här tiden på året - Att Jocke Berg skulle hjälpt Lasse Winnerbäck att koka ihop den ganska goda soppan Tänk om jag ångrar mej och sen ångrar mej igen. Läste en recension som menade att början på skivan var lite otypisk och att det blev bättre när skivan fortskred. Det var lite störande likt Kent. Jag älskar Kent. Nästan jämt. Och jag har inte någon vidare Lassevana inbyggd i min kropp. Det är typ Kom ihåg mej då och Hugger i sten som satt sig i själen på mej. Och det är mest för att de råkat hamna i rätt kontext. Högstadiekärlek och det är något kallt mellan mej och England. När jag så hörde Jag får liksom ingen ordning och Järnvägsspåren första gångerna hade jag inga förhoppningar alls. Men de växte snabbt in och satte sig fast.
Det må vara som det vill med deras ihop kok - men är det inte vackert att när jag längtar efter en fix av Jocke Berg så trillar jag lika lätt in på Järnvägsspåren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar