Det är nästan roligt. Det är ironi. Jag har i flera veckor sprakat i gruset och åter tänkt i banor som: Om vi bara var fast någonstans där ingen kunde smita undan. Där jag inte kan rymma och där du måste stå kvar. Om vi skulle kunna fastna i en hiss i några timmar - då skulle vi veta sen.
Idag fastnade jag i en hiss. Inte ensam förvisso men inte med dej. Det var varmt - luften började ta slut, men vi som kände varandra sedan tidigare var relativt lugna. Kvinnan som skulle hämta på dagis fick sätta sig och hålla om knäna. Och be oss att inte prata om det faktum att vi stod fast i en hiss på nionde våningen.
Jag tänkte häromdagen att Om jag fick välja vad jag ville ha sagt när allting är sagt.. Då är det just det här som jag säger. Det är ju värdelöst och meningslöst att jag klankar ner på att jag aldrig säger någonting när jag säger allt vad jag kan. Sofi har sagt att jag inte är en sån som pratar. Hon har rätt men jag tror att många tycker att hon har fel. Och jag vill ju att hon ska ha fel. På fejjan så har den här börjat cirkulera:
Sägs att sanna vänner kan ha långa perioder utan att prata med varandra,För att fortsätta på Horn-stigen: Det är dags att tänka efter. För jag är så trött på det här. Det får vara hur tidtypiskt som helst! Och jag ser ju också att det stämmer. Jocke och jag kom in på det spåret i lunchas .. Det är lätt att det blir tvunget eller konstigt när man måste boka saker flera veckor eller månader innan. Men man måste ju. (!?) Jag måste ju om jag ska flyga iväg. Eller om någon ska komma hit en helg. Det är skönt att veta innan. Men det är också så jävla viktigt att ha ett par stycken där man inte behöver veta. Du har viljan att bli större - här är du redan stor
ochutan att ifrågasätta vänskapen. Med dessa vänner känns det som att ni
pratade igår, oavsett hur lång tid som har gått eller hur långt
avståndet mellan er är. Om du har minst 1 sådan vän så kopiera detta!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar