Jag har haft världen mest ansträngande dispyt över mejl angående något som jag bara inte förstår..
Vilket ju knappast underlättar just detta fallet- Är det bara när man är lite scrwed som jag som man vill förstå -påriktigt? Det kan det ju inte vara. Någonstans i mej så är det värsta jag kan göra förutsätta. Generalisering kan vara ganska underhållande, och kanske för att jag tar den med en nypa salt, rätt härlig. Förväntningar, måste man få lov att ha.. Annars blir man vansinnig tror jag. Man måste ge sig själv förväntningar och våga ta emot dem från andra.. Annars förstår inte jag vad man ens behöver kliva upp för? Men att förutsätta någon är för riskabelt, Det är som hugget i sten.
Man förutsätter kanske något negativt? - Ingen lyssnar på vad jag säger.
Eller så förutsätter man något som man inte har råd riktigt att förlora? - Jag ska alltid vara glad.
Det går ju inte. Vad händer när du blir ledsen? Det får du ju inte lov.
Det går inte.
och då och då, så känns det som att man blir anklagad att vara sämre bara för att man vill bli bättre. Hur kan det vara så? Varför skulle det göra någon något ont om jag blev bättre?
Jag vill alltid bli bättre. Och att jag vill det borde göra det ännu bättre?
Så varför tas det emot som om man försöker tränga sig i kön på akuten?
För det är precis så det känns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar