De senaste dagarna har Carrie gjort en comeback i mitt liv, så det här kanske låter rörigt, det tenderar göra det när jag tänkt för mycket för länge.
Inte för att hon någonsin varit försvunnen, men håret är åter blondt och DVDn är åter i min Mac. Sista säsongen har jag knappt tittat på sen jag fick den, egentligen är andra säsongen min favorit, men nu så tänkte jag att det var dags igen.
En av mina favorit låtar med Hello Saferide, The Quiz, blev så tydligt demonstrerad igår när jag låg och snyftade till Charlotte och Harrys bröllop. Och deras första kväll ihop efter att Charlotte blivit judinna, och alla hennes hopplösa försök till att förlika sig med tanken på att kanske hennes tåg hade gått.. Kanske skulle hon vara en ensam judinna i New York resten av sitt liv.
Och så upptäckte jag något fruktansvärt. Charlotte hittar Harry igen och hon blir lycklig, jag vet det.. Jag har sett filmen, jag har mött Lily och Rose. Samantha, som är lite av idealet.. När hon sätter sig själv högst så gråter jag, och hon är ju en av de vackraste kvinnorna -nånsin. Miranda som lider alla världens kval för att hon är rädd för att vara sårbar.. Och Carrie, som inser att livet är för kort för att Big kanske kanske ska öppna sitt hjärta igen, nångång.. (klart han gör -han är ju hennes!..men iallafall)
Det fruktansvärda är inte allt detta, men det är det iallafall.
Jag är inte klar. Jag kanske aldrig blir klar.. och det är väl okej. Det är väl bra.
Min favoritscen någonsin i SATC är när Big kommer och ber om lov, ber om hjälp att hitta Carrie. Hon är i Paris och han undrar om hon verkligen är lycklig, för om hon är det ska han inte lägga sig i. Miranda lutar sig fram och så säger hon "Go get our girl!"
Det fruktansvärda egentligen, är att jag levt ungefär hälften så länge som Samantha. Klart att jag inte är klar. Klart att jag inte kan bli klar när mitt ideal är dryga 40, påhittad och skapad som fantastisk.
I Harrys tal till Sally (i en hel annan film) så säger han att när man hittat den man vill tillbringa resten av sitt liv med så vill man att resten av livet ska börja så fort som möjligt.
Är det verkligen så? Eller måste man, Bör man snarare gå igenom sju svåra år, förlova sig- få ångest eksem, gifta sig med sigsjälv, falla tillbaka i gamla hjulspår med en gammal kärlek, få hjärtat krossat, krossa andra hjärtan.. Skapa sig sitt eget, skapa sig sigsjälv.. Först?
Kanske är det bara så att om man inte känner som Harry (Sallys Harry) eller som Fred-baby (i ytterligare en helt annan film, där han utbrister -"People do belong to one-another!" och Holly envist vägrar låta honom fånga(-upp)henne).. Man kanske inte har vågat släppa taget om trampetsen?
Eller så har man fallit ett par gånger och är beredd att börja skriva på ett alldeles eget Quiz, rigga upp någon sorts skyddnät..
Det fruktansvärda tycks vara det att jag förväntar mej att allt det här ska hända sen. När jag är äldre än 35.. Och vad förväntar jag mej då ska hända nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar