Typ precis innan jag tryckte enter och gav vika för den brännande längtan att namna om bloggen till bitterfitta så dimper det ner provsvar från himmelen. Min doktor skakar lite på huvudet, lägger det på sne och säger "Hannah- Du måste vara väldigt trött."
Jag tänker att ja, det är jag ju såklart. Har suttit där sen sju på morgonen, och inget verkar gå min väg (förutom att jag inte är reumatiker! diabetiker! och har tokbra kolesterolvärden!) Är det nu han ska berätta att jag har leukemi?
Det är det inte. För jag har inte det. Jag har bara ett värde som är 11 när det borde vara 800.
En allvarlig brist som gör att ingenting fungerar som det ska riktigt. Fast det kan fixas.
Sen får jag ett recept, och han sticker en spruta i armen på mej. Piller resten av livet- men allting kommer att bli bra. och jag behöver inte känna det som om världen håller på att rämna och allt jag har i stöd är tändstickor.
Om det är därför jag får migrän? Tappar saker? Äter hela tiden? Domnar bort i hela kroppen? Gråter när jag är arg? och får så ont i armbågarna bara av att titta på min väska? Ja. Det är det. Och det ska gå att fixa.
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför lämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar