Han har valt att inte leva längre.
Det kryper i hela kroppen på mej och jag förstår inte alls.
Han var ju fantastisk. Han var ju ett geni.
Jag antar att det var så här ni kände när Michael Jackson dog.
Själv har jag aldrig någonsin känt så här för någon känd person.
Det liknar någon liten marginell chock jag fick när jag hörde om Monika
Zetterlund - men nej, den här gången gör det ont i mej på riktigt.
Det är som om jag kunnat ta på hans drömmar och visioner. Känna dem emot min hud och känna tyngden av dem i mina muskler. Fingrarna minns senast jag höll ett av hans mästerverk i händerna och det skaver i hela kroppen att jag inte kan säga att den är min. Jag trodde jag hade massor av år på mej.
Men det hade jag inte.
Hur kan man inte vilja leva längre?
Och nog för att han måste varit komplex -- men han var ju också så vansinnigt vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar