Jag gjorde något fult precis. Och om jag twittrar om det så riskerar jag att det låter som skryt vilket vore mycket okvinnligt. Om än väldigt kulturelitistiskt av mig. Rent av något som skulle befästa mig som en del av overklighetensfolk.. vilket i o för sig detta inlägg också gör. Stegla mig inte - även då jag som medveten och overklig kanske förtjänar det.Det var en kall dag i december. Jag hade tagit mina vitaminer, förundrats över prisskillnader samt blivit hyllad och sönderplockad vid en uppsatshandledning. Dagen, som inte kändes som en fredag, rullade vidare i sakta mak då jag, den unga kvinna som är huvudpersonen för berättelsen, insåg att jag förträngt behovet av mat. De närbelägna inköpsställena hade alla slagit igen. Fredag tycktes betyda kortare arbetsdag för flera andra men då detta inte inkluderade mig så stapplade jag mig fram i snöraset på halt underlag mot maten som ännu serverades på det vita universitetsområdet.
Hoppande av frustration fann jag mig i kö i flera minuter. Så där stod jag, läste betydligt mer på flaskorna som stod i min väg än jag behövde. Om jag hade tittat upp kanske någon hade sett frustrationen i min blick, det ville jag givetvis undvika. Väl framme vid disken beställde jag och i förbifarten tog jag del av information som inte var menad för mig. Den rätt jag nyligen beställt och betalat var dessvärre slut. Endast två beställningar skulle gå igenom. Handlingskraftig, frustrerad och mycket otålig så klev jag fram till den unga mannen som skulle betjäna oss alla. Jag log varmt. Var min rätt en av de två? Det var svårt för honom att svara på min enkla fråga - så jag svarade åt honom. Om inte det finns nog med köttbullar kan jag ta lite bönor som protein också. För att täcka upp.
Naturligtvis fick jag min mat. Och bakom mig i kön stod en annan ung man som egentligen beställt den innan mig. Så där - Påtal om strukturella maktövertag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar