Jag är faktiskt riktigt riktigt arg. Det hör inte till vardagen längre så jag är nästan lite smått chockad över att jag kan reagera så kraftigt.
Men jag blir förbannad på det här. I fem dagar (!) har jag varit med i facket, fem. Och redan är jag så arg att det bubblar i kroppen. Jag är arg på hela förbaskade ångest-medelklass-Sverige som inte vet hur man själv ska bli lycklig. Som behöver något att mäta sig emot. Som gnäller och gnäller och gnäller på att ingen någonsin lyssnar. När jag ser att jag när jag kommer ut på arbetsmarknaden kommer att tjäna omkring 5000 mer i månaden än min syster när hon är färdig - jag som jobbar i stackars stackars kultureliten, så tycker jag inte att det är speciellt lite. Vi kommer att ha pluggat ungefär lika länge och jag vill inte nedvärdera mina kunskaper på något vis - men hon kommer att kunna rädda liv! Just det. För det är inte vi i kultursektorn som har det sämst.
Hur - Hur lite omvärlds bild har man när man skriver att "nästa steg" är att ha volontärer inom vården? Det har vi redan. Det har vi haft länge. Kulturen ligger efter. Idrotten är byggd av volontärer, ideell sektor - surprise, lika så. Folkrörelse! Att lära sig saker tillsammans! På riktigt! Det är coolt inte farligt!
Varför tror ni att det bara kommer bli överklasstanter som utgör kulturen? Varför? För att det är de som har tid att vara ideella? Det är ju inte sant. Den mest typiska volontären är inte överklass. Det är en fotbollsmamma eller en tonårsaktivist. Om kulturministern är beredd att satsa på att någon ska känna lika mycket för ett museum som de gör för sin dotters handbollslag så borde kulturen jubla och stötta det arbetet inte krossa henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar