eller är det jag som är för svag?

Detta inlägg kommer innehålla svordomar.
För jag har är så jävla arg. Det har funnits ljusglimtar idag, visst har det.. Men det har också förekommit sån ohygglig smärta. Detta inlägg kan komma att bli långt. Kanske rinner ilskan av mej. Kanske kommer jag på att jag inte är arg utan något helt annat- den som läser får se. och orkar man inte så har jag iallafall fått min terapi.

Morgonen började ganska bra. Jag vaknade av min väckarklocka.. Funderade på om jag skulle kunna lista ut vilket vädersträck mitt fönster är i- sydväst? Och gick upp. Gick ut i köket, tog lite frukost, klev på den jävla glasbiten. Ont gjorde det, javisst.. och blödde som fan. Men det var ju inte rent förskräckligt.. så jag linkade iväg över hästhagen här ute och kom med tunnelbanan. Jag har haft flyt med tunnelbanan, hoppas det håller i sig.
Påväg till tunnelbanan såg jag en kniv som satt nerstucken i marken och några meter bort låg en jackluva och massor av blod på marken. Intressant.
Väl ombord på tunnelbanan och vid KTH så tänkte jag.. "Tröttare än jag trodde- tyckte att de sa Midsommarkransen" , vilket det sen visade sig att de gjorde.. Så det var som om jag klivit på vid Telefonplan och åkte till Slussen- som det kan bli. Som det kan bli.

På jobbet så sa jag att jag ville sitta still och istället för vår vanliga- Hannah springer runt i salen-lista så fick treorna snällt komma fram till mej. Vilket de gjorde. De är så grymme duktiga! Jag tror att de kanske hinner sina slöjdpåsar tills jag slutar. Man blir ju så stolt att man svämmar över!
På rasten så bubblade lärar-rummet av diskussioner angående en föreläsning de haft igår. En kvinna som forskat på vården.. hur det har blivit efter att man inte längre tänker läkare-patient utan att alla patienter är kunder istället. Jävla individualism! Är det konstigt att vi 80-talister är körda i huvudet? Är det konstigt att vi bloggar allihopa? (typ) Att vi ska tjäna så enorma summor pengar hela tiden? nej det är inte konstigt. För Kvalité är det när kunden är nöjd! Så hette det på Textil och så heter det överallt! Lärarna rasar- man förlorar ju all auktoritet när man inte ser till barnens bästa utan till vad de tror är det bästa. Det fungerar inte.
Sen hoppade jag ner till fyrorna.. Och det var en sagolik lektion- De är så duktiga! Och vi började på hatten. Det kommer att fungera det kommer att fungera!

Jag linkade iväg med dem till matsalen och det var nån soppa. Vi hade ganska trevliga samtal om det här problemet att när man har en hemlig kompis som man redan är väldigt bra kompis med- så måste man ju verkligen överdriva för det räcker ju inte att säga saker tre-fyra gånger och vara allmänt hjälpsam, då fattar de ju inte vinken. De är så söta.

Sen så hämtade jag min väska och så upptäckte jag att skolsystern var på jobbet, hoppade in där och hon bara skakade på huvudet: Ohhh Var har du ont? Aj? Jag började veva fram min fot.. som hon tyckte att jag vevat in mycket bra, har ju jobbat i vården.. och till att börja med var hon skeptisk till att där var glas kvar. Men jag såg det.. och det blödde som fan. Hade blött igenom bandaget. Tillslut så kände hon biten.. Vi hade fyra olika pincetter som vi grävde med och vi hjälptes åt i massa konstiga ställningar. Ont ont ont. och jag var helt tårögd och ville mest sparka henne när hon närmade sig. Kom fram till att det inte var en bra idé och att jag behövde bedövning. Glaset gick bara mer och mer sönder.
Skickar upp mej på vårdcentralen- inga femmor idag inte.
De har inga tider men de ser ju på mej att jag har riktigt ont nu.. Så de klämmer in mej. Sitter där i väntrummet, det är riktigt fräscht, väntar.. på en Tv går en film om det bästa jeg vet- eller inte!!? Fästingar. Det är någon som skapat en 6 minuter lång informationsfilm om jävla äckelfästingar!! Så en fästing som är 25x40 cm kravlar fram på skärmen och gör att jag mår väldigt illa. Som om jag inte redan gjorde det. Om och om och om och om igen.
En syster hämtar mej.. jag läggs i ögonrummet, plockar fram en massa flaskor som jag hoppas innehåller något starkt så att hela benet domnar bort, lämnar mej. Det kommer in en annan syster. Hon plockar fram andra saker.. som kniv och pincetter.. tvättar. Lämnar mej en stund. Fru Doktorn kommer in. Hon tittar och klämmer. Jag skriker.
Hon tror inte att det kommer fungera med bedövning- för redan så är det helt omöjligt att se alla småbitar.. och med bedövning svullnar vävnaden- så hon börjar trycka för att lokalisera. Jag skriker och varnar för att jag sparkas. Systern håller mej i handen och frågar om jag känner en av de på jobbet, hennes kompis. Hon undrar vad jag skulle gjort om detta var ett av mina barn, Skrik när du behöver och håll så hårt du kan i min hand- hade jag sagt. Detta kommer att göra ont. - hade jag sagt.
Hon undrar om de syr kläder. Jag säger att sexorna gör. (LÄS: alla säger= skriker, gråter) Hon berättar vad hennes barn gjorde, jag undrar om det var på högstadiet. Det var det.
Vi pratar om vad man gör i trean.. Fru Doktorn drar ut en liten skärva. Jag får andnöd- Fortsätter att prata om vad fyrorna gör. Jag minns det knappt. Lappteknik! skriker jag tillslut. Och barnet som skrikit på andra sidan väggen har tystnat. Undrar om hon fick en spruta.

Efter en ganska lång stund grävande och total genom gång av textilslöjd på mellanstadiet så beslutar sig de för att det är klart. Den största biten var bara 3x4 millimeter men det värsta var ju allt det andra. Hur det skivade sig och hur jag hörde när det krossades, medveten om att det fortfarande var inne i min häl.
Jag har fortfarande jävligt ont. Så ont att folk ruggar lite tillbaka när de ser mej. Jag är svart under ögonen, rosig m kinderna och går in på apoteket. alsolsprit. Tittar på klockan. Inte en chans att jag hinner.
Springer, hoppar, istället ut till bussen.. Hinner tillbaka till jobbet. Hämtar elevböckerna, pratar med några få femmor som är kvar.. Sitter och knåpar ihop små texter att skicka hem. "Nu har vi bara två lektioner kvar med mej som er textil-lärare..." Utanför kastar de is på varandra. Jag som redan är förbannad blir riktigt jävla lack och ryter på dem tills de springer hem. Vad fan tror dem? att det är okej? Det är det inte.
tjugo över inser jag att jag suttit över en timme, måste springa, bussen går om fyra minuter. Skriver en lapp.. lägger tillbaka deras böcker.. Och hinner!
Väl framme på söder svänger jag fel och tvingas gå runt ett hus för mycket. Jag har ont överallt. Och när jag kommer fram är det låst. Lucky me.
Läser att besöksadressen är på andra sidan gatan.. hoppar runt.. lyckas med hjälp av någon annan ta mej in i huset, men inte fan står där någon besöksadress.. bara en massa efternamn. Får till och med komma ner i källaren, men naturligtvis inte hela vägen. Hoppar tillbaka. Nu är även grinden stängd. Bra Hannah!
Linkar iväg till Skrapan. Köper en nokialaddare på Tre- de måste trott att jag var en idiot. försöker få mej att köpa mobiltbredband.. ah-visst. Nej tack, har redan. Testat den här?Nej, men jag vill inte. Nej men jag har nått skit i datorn. Jag bryr mej inte! Hoppar över på Barista. Smsar Sofi. Ringer Kristoffer. Ringer Maria. Ringer Mormor som fyller år. Ringer Farmor. Ringer Mamma. Ringer Johan. Ringer Sofi. Efter två timmar så har hon fortfarande inte läst smset. Kan inte låta bli att undra vad Fan jag gjort på söder i två timmar då? Hoppar iväg- måste ta mej till Mariatorget och apoteket.
Åker till slut hem.
Och det gör fortfarande ont. Ont. Men inte som när de grävde. Håll det blött så kryper det sista ut.
Faller jag ihop i helgen så har jag blodförgiftning.
Bra för er att veta.