Igår kväll när jag gick och la mej så insåg jag verkligen hur mycket jag saknar min golvlampa. Jag låg där och läste ur Orvar Löfgrens kapitel i Den kultiverade människan.
För några veckor sedan hade jag och mamma en diskussion om det här nya "Att vara tillsammans fast singel".. "Är du tillsammans med en singel?" stod det på Elle för ett tag sedan. Och jag hävdade bestämt att det är ju så som det alltid har varit. Det är antagligen så vi är menade att vara.
Med Singel menade Elle att vi tog för oss och kunde prioritera saker som karriär och resandet. Att vi helt enkelt rörde på oss! Vi kunde bo halva tiden i en del av världen, där vi hade jobb och annan tid där vi hade vår familj.
Precis så som mannen alltid har gjort.
Mamma höll inte med om att det var så vi alltid rört oss, utan att familjen och paret varit en sammansvetsad enhet- tillexempel i bondesamhället.
Och inte för att Löfgrens ord är lag; men det blir väldigt tydligt att jag hade rätt. Fram till 1800-talet.. början på 1900-talet. Kärleken började spela en roll- Han skriver att KärleksKulturen uppstod. Något som inte alls funnits innan. Kärleken fanns innan men inte kärlekskulturen.
Detta fick mej att börja fundera på riktigt först imorse faktiskt..- "I den borgerliga kulturen skapas en ideologi som starkt betonar de emotionella bandens betydelse för familjesammanhålningen."
Så. Vad betyder detta egentligen?
Vad betyder det för äktenskapet?
Vi vet ju nästan alla att äktenskap ofta varit rena förhandlingar, affärsuppgörelser. Så var komer Då vigning och välsingelse in? Var finns detta att Äktenskapet är instiftat av Gud för en man och en kvinna som älskar varandra?
För drygt två hundra år sedan gavs det blanke fasen i hurvida bruden och brudgummen älskade varandra. Antagligen gjorde de inte det. Antagligen blev det kärlek med tiden.. Om de fick chansen att lära känna varandra. Det är svårt att älska någon man inte känner. Och det är svårt att inte älska någon- tycker jag. De flesta människor är fantastiska. Kära? Förälskade? What?!
Kärlekskulturen kanske fanns innan detta också. Kanske långt innan. Men där ett tag så handlade iallafall inte äktenskapet om kärlek.
Gör det det idag?
Idag så tar vi kärleken förgiven. Och hittar men inte kärleken är man märklig. Om man blev utstött i bondesamhället för att man inte var med i hela det sociala sammanhanget äktenskapet gav så är man idag lite utstött som singel. Se bara på Bridget Jones.
"Well I guess that it doesen´t help that under our cloths, our naked bodies is coverd in scales.." (inte ett exakt citat.. )
Singeltons. De där som inte hittar kärleken.- Ingen blir kär i dem. Det måste vara fel på dem.
Istället så är äktenskapet något som Måste ingås av kärlek. Och missförstå mej rätt nu: jag vill själv gifta mej. Jag vill ha ett äktenskap som håller. Jag tror på kärleken, det gör jag verkligen.-
Men idag, när äktenskapet bygger på kärlek så skiljer sig hälften av alla som gifter sig i USA.
Och när instiftades äktenskapet? För Gud är ju bra mycket äldre än 200 bast...
Och om nu inte vårt äktenskap är äldre än 200.. Varför ska det vara så svårt att få in "För två män som älskar varandra" / "Två kvinnor som älskar varandra" ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar