Sitter nu på mitt eget golv, mitt i den orange ruggmattan och en massa post överallt. Jag har nog kommit åt en del sådär som jag gillar i mina böcker- det har jag. Men ju mer jag tänker på det desto mer blir det som att kliva in i en tunnel, vada genom ganska räligt vatten, hitta något vackert i andra änden.. Gå tillbaka med det och upptäcka när man kommer fram att det mesta runnit en ur händerna på vägen.
Bara att börja om.
Har jag tur är det lite som att vaska guld. Det gjorde jag en gång när jag var liten och var på semester med pappa, Helena och Tutts någonstans i Halland. Det var ju aningens konstgjort- så man behövde ju inte sluta som stackars Arvid några år senare (eller tidigare- beroende på hur man ser det).. Och jag tror nog inte att guldet blir till sand heller denna gång.
Fast bearbeta- rysta.. bearbeta- rysta, sila undan smutsen -rysta.
I morse föll det snö. Igår så sa jag att jag trodde det skulle komma snö "nu vilken dag som helst"- Så ja, självklart är jag nöjd. Jag jobbar ju sakta men säkert upp Lorelai- med eller utan barn. Kvinnan är ju fantastisk.
Ja, mycket kunde man väl vänta sig från dej. Men detta var någonting jag aldrig kunnat gissa- för samma planer, samma tankar finns hos mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar