Jag har ju försökt ha lite uppsikt i Skånskan den senaste veckan, främst för att se hur jag ter mej på bild när jag inte riktigt är medveten om att någon fotograferar mej-
Men idag så hittade jag min gamla klassföreståndare Margareta i en slagkraftig t-shirt och en förskräcklig artikel! Bara minuterna efter att jag stämt fika med min gamla Hilda från högstadiet så möter jag Margaretas skarpa blick och siffror som säger att det går utförs med min stackars grundskola.
Att man ska behöva bli förbannad.
Nej, men Hannah inte behöver väl du- nej och hade jag inte, trots min dåliga arbetsmoral för tillfället, en anställning som kallade mej för konsultanställd lärarvikarie kanske jag inte heller hade känt det trängande behovet att bli förbannad. Men nu har jag ju det. Jag har också en liten syster kvar på den där skolan där lärarna går på knäna. Och verksamheten blöder.
Det är ju för tradigt, på ren skånska, att man sätter ett vikariestopp. Hur tänker man då?
Hur tänker man då?
På den gamla goda tiden var hålorna en väldigt sällsynt företeelse för min klass. Lagom sällsynt för att var lite lyxigt. Men det är inte lyx när det händer varje vecka. Då är det skit.
Så ja, jag blir förbannad. Det blir jag faktiskt.
Men Margaretas tröja är himla snygg- Lite barnkonsekvensanalys på den och jag säger att saken är biff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar